Rock`n Roll

Att nå hela vägen fram till toppen kräver mycket. Det krävs självklart träning, men inte bara det. Det krävs en besatthet och en vision.

Något som driver dig framåt, något som får dig att ignorera smärta, strunta i att du är trött, strunta i vad några av de andra säger och lyssna på några. Kämpa för att accellerera när det blir uppförsbacke och anstränga dig ännu mer när det tar emot.

Varje dags lilla träningspass blir en tegelsten som läggs på plats. Varje minsta lilla ansträngning blir en liten del i det hela, men under tiden man lägger den där enstaka stenen, en av väldigt många, är det svårt att hålla fast vid sin vision. Visionen om att bli bäst, att gå ut och göra sitt absolut bästa. Några få lyckas med att härda ut det dagliga slitet för att uppnå sina visioner.

Livet tar underliga vägar, vad som gjorde att Samuel och Rebecca började dansa kommer nästan ingen av dem ihåg i dag och att de började dansa Rock tillsammans var slumpen. Talang och samspel hade de från början, men ingen ska ta ifrån dem det slit de har lagt ner för att uppfylla sin vision, alla de enstaka stenar de lagt dag efter dag, pass efter pass, åtskilliga mil ifrån Rocktävlingarnas glamorösa arenor.

Svett, blod, tårar och smärtor ligger längs vägen.

Men de har det, det där lilla extra som avgör när det tar emot, den där extra glöden som får kroppen att blunda för smärta och låter visionen ta över.

I lördags blev de Nordiska Mästare i Rock´N Roll och jag förstår för första gången uttrycket att ”spricka av stolthet”, för det är det jag gör. Inte bara stolthet över att de vinner, kanske än mer stolthet över att jag vet vilken väg de vandrat och vad de kämpat med på vägen, mörka kvällar, sena bussresor, slit, tragglande, smärtor och sjukdomar. Stolthet över dessa två ungdomar beslutsamhet och målmedvetenhet, deras enorma vilja och glädje över att få dansa tillsammans. De har gjort något oerhört stort tillsammans, något som de kommer att bära med sig i hela sitt liv och jag gläds med dem av hela mitt hjärta!

GRATTIS!