Från Pappa

30 mars, 2014 § 3 kommentarer

DSCF1486-Redigera

Releasefest för Per Granbergs soloplatta ”Det bor en cirkus i mitt huvud”. En av de bästa svenska skivorna jag hört på länge. Och en underbart vacker releasefest, musik när den är som bäst! Känslan av närhet finns i varje strof, varje accord, varje tangentslag och i varje rytm. Närheten av musikerna och framförallt Per själv.

En av låtarna, ”Mn son” klättrar direkt upp på listan med de fem låtarna som berör mig mest. En låt om att vara pappa och den omätbara stolthet och kärlek man känner för sina barn.

Ute i foajén satt det anslagstavlor där pappor fick skriva en lapp till sina barn. En oerhört god idé, varför inte göra så på fler platser?

Sedan samma sak för alla mammor.

Kanske kan vi överösa världen med kärlek till sist, det bästa vapnet mot all ondska och allt hat som frodas runt omkring oss! Låt oss dränka mörkret!

Och glöm aldrig det Jennifer, Samuel, Lisa och Lucas: jag älskar er och är så oerhört stolt över er!

Annonser

Molngubbar

21 mars, 2014 § 1 kommentar

_DSF7607-Redigera

Att lägga sig i gräset och drömma. Låta vårens första varma vind smeka kinden. Titta på molngubbarna, se genom barnets ögon, drömma barnets drömmar om sommar.

I skidbacken

20 februari, 2014 § Lämna en kommentar

Sista snön i backen, vintern kryper undan, dags för ett sista åk. Ett sista åk innan hemfärden och varm oboy.

Sedan mot vår

Och sommar

And we sang the outdoor song

18 januari, 2014 § Lämna en kommentar

for snowy weather……

DSCF0477-Redigera

 

Halmstad för alla

15 januari, 2014 § Lämna en kommentar

En regnig lördag någonstans mellan början och mitten av januari. Den blöta och varma vintern har kopplat ett grepp över västra Sverige.

Efterdyningarna av Kärrtorpsmanifestationen har nått till Halmstad.

På Stora Torget anordnas en manifestation mot de rasistiska och intoleranta vågor som svept över ett förundrat och paralyserat land. Dags att ta ställning, tala om att nu är det nog, säga stopp.

Regnet till trots samlas upp till 500 personer, gamla som unga. Det är bra, bra att visa att vi är många, vi är i majoritet, vi som väljer att säg nog nu! Kanske kan en manifestation ändra något, kanske inte, men jag tror att det är viktigt att visa att vi finns, vi är fler än de tror. Även om vi inte hörs och syns lika mycket i sociala medier, även om vi inte framkallar samma headlines i pressen.

Och det är viktigt för dig själv, viktig att visa, att säga nog nu, jag har tagit ställning. För dig själv och för dina barn. Att kunna säga -Jag var en av dem som stod emot!

Någon talar om att visa sin avsky för rasism och intolerans. Avsky, hat, starka ord. Samma ord som rasism och intolerans bygger på. Men om vi tänker som de och känner som de blir vi inte då som de, fast tvärtom? Vi kan välja, istället för att bli som de, kan vi bli något bättre. Vi kan låta medmänsklighet och empati bli våra vapen istället för hat och avsky. Vi kan börja i det lilla, bry oss om alla som finns i vår närhet. Vår familj, våra grannar, de som bor i samma by. Börja på det enklaste sätt, säga hej, fråga hur det är och faktiskt vara intresserade av svaret. Inte nyfikna utan intresserade, intresserade av människan vi har framför oss, vilka vägar han eller hon vandrat för att komma just dit där hon är. Se människan bakom fasaden. Människan som är samma som jag oavsett härkomst, sexuell läggning eller kön.

Jag är på manifestationen med en vän, Balaz. Han har känt främlingsfientligheten, genom sitt namn och sitt utseende. Han har hört det i samtal med människor, fått frågan var han kommer ifrån, sett misstankarna i folks ögon.

Jag har också stött på det sedan jag tog vårt släktnamn som efternamn. Reitmaier, jaså är du tysk? Nej, det är jag inte, tror jag i alla fall. Kanske tjeck då, morfars far kom hit från tjeckien någon gång på 1900 talets början. För att arbeta, för att bygga ett bättre liv. De var kända för att kunna jobba hårt, tjeckerna. Tillsammans med en massa andra nationaliteter byggde de upp samhället jag bor i.

Och  de byggde Sverige, med svett blod och tårar.

Julen passerar

28 december, 2013 § Lämna en kommentar

DSCF0385-Redigera

Julen passerar lugnt och skönt. Julfrukost, gäster som dröjer sig kvar, tomte och klappar. En kort stunds dåsande framför Karl Bertil Jonsson, en bok och avkoppling på kvällen.

Det är egentligen ganska enkelt för oss som har familj, vi väljer själva hur vi vill att den ska vara, men vi måste tänka oss för.  Det är lätt att ätas upp av julhetsen och låta stressen ta över.

Varje år slås jag av att julen är den ensammaste tiden på året för många människor. På en väns facebooklogg läste jag om hur han i samband med arbetet stötte på ensamheten en juldag för många år sedan. Det fick mig att tänka på en händelse i mitt eget liv, inte alltför länge sedan. Jag befann mig i en vanlig svensk småstad, en av de där städerna där människor hukar bakom tvn:s skyddande mur. En stor färgglad vägg av drömmar och sagor. Så att man slipper se, se de som man inte vill se, människor som ingen vill se.

Jag såg och hörde honom på långt håll, han sjöng och sluddrade, en systembolagspåse fylld med flyktsoda i handen. Jag gick förbi honom som alla andra, tittade men såg inte. När jag kommit en bit ångrade jag mig, vände om och genskjöt honom. Vi samtalade en kort stund, jag förstod nästan inget av vad han sa, men jag uppfattade det som att han blev uppriktigt glad över vårt samtal. Jag vet att jag blev det.

Jag kan än i dag undra över hans livsöde, vad som fört honom till den punkt i livet han är och om han fortfarande överhuvudtaget lever .

Tyvärr kan inte alla engagera sig och hjälpa till socialt utav många orsaker. Några kan det, några gör det ideellt, några har det som jobb och jag har stor respekt för alla dessa människor. Men även om vi inte har möjlighet att jobba med det tror jag att vi alla kan göra någonting. Det minsta vi kan göra är stanna upp, prata några ord och se de människor runt omkring oss som har det svårt. Kanske förändrar det inget, kanske gör det det. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle kunna förvärra något.

Decemberkänsla

22 december, 2013 § 5 kommentarer

_MG_0493-Redigera

Decemberkänsla, julkänsla. Som att låta kropp och själ gå ner i varv, låta mörkret omsluta sinnet. Försöka gå i idé.

Skolavslutning i kyrkan. Jag tycker att oavsett religion, oavsett vad man än väljer att tro eller inte tro på så finns det en speciell stämning i skolavslutningar som hålls i kyrkan. I dag är det så långt ifrån vår barndoms nästan ödesmättade avslutningsmässor som det kan komma.

Och budskap om fred, frid och kärlek är väl sällan fel, kanske det är av mindre betydelse om man tror på samma sak som den som levererar budskapen, kanske ska man försöka se kärnan i budskapen.

Frid, julefrid har blivit ett ledord i hemmet. Efter att i många år åkt runt för att hinna med att träffa så många som möjligt på julafton, stannande vi upp och ifrågasatte oss själva. Vi kom fram till att det funkade inte, vi stressade oss själva och barnen, det blev mer bråk än mys och en dag som kan vara helt underbar kändes ofta lite misslyckad. Vi insåg att julefrid måste man skapa, det är inget man får. Sedan vi kom till denna insikt  har vi spenderat julafton hemma, i lugn och ro, låtit dagen komma som den gör. Inte för att vi inte vill umgås med släkt och vänner utan mer för vår egen skull, för oss själva och för barnen.

Ganska skönt att någon dag om året kunna luta sig tillbaka och bara vara tillsammans med familjen.

Dan före dan före dan är det lite uppesittarkväll för mig. Ingen matlagning, eller dopp i grytan, det ligger inte så mycket för mig och det sista pysslet hinner jag fixa under morgondagen.

Jag sitter mest och väntar på att Tomten ska komma, snart kommer han!

God Jul på er, alla därute! Jag hoppas ni får en lugn och skön jul!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin BarnAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: