Det är en tsunami…

Det är en tsunami…..

Det är ett flyg där tekniken slutar fungera…..

Det är en bomb som briserar…….

Det är en bil, det är en isfläck, däck som inte biter, bromsar som kämpar en hopplös kamp….

Det är en hastighet som är bara ett uns för hög…..

Det är ett ögonblicks oupmärksamhet…..

Det är en sjukdom som drabbar utan rättvisa, utan syfte, utan mål och mening…..

Det är ett besked som når oss en kall decemberkväll…..

Det är en vän och allt stannar till för en tid…..

Verkligheten blir ännu lite verkligare och mina tankar vandrar. Vandrar till vännen, vandrar till de som finns runt omkring henne, vandrar till verkligheten som verkar sakna förnuft.

Till den verklighet som verkar slå blint omkring sig, tar vad den kan ta och slår vad den kan slå. Verkligheten som du och jag inte rår på, som inga dem eller vi rår på och plötsligt övergår min sorg i vrede.

Vrede mot denna meningslösa verklighet som omger oss alla, använder och missbrukar oss, gör oss till marionetter utan mening eller mål.

Verkligheten som låter oss irra omkring på stigar som inte har någon början eller slut, som inte är till för någonting alls mer än att göra oss mer förvirrade.

När vi äntligen förstått rycks bladet ur vår hand och efterlämnar en tom, gapande, stirrande handflata som återigen tappar balansen, slutar förstå…..

Om tummar som hålls hjälper, håller jag tummarna tills mina fåriga händers knogar vitnar och sedan håller jag dem lite till.

Om böner hjälper, ber jag med hög röst tills mina stämband bara är skrovliga blad och inte orkar återge ens skuggan av min röst, därefter ber jag tyst till orden stockar sig i mitt huvud och sedan ber jag igen……

Jag tror på dig, du klarar det här…..

Det är en tsunami…..