Punk´s not dead…..

11 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Annonser

Energiboost a la punk

6 mars, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF1257-Redigera

Det är svårt att inte ha ett leende på läpparna när vi åker hemåt i natten, min grabb och jag.

Charta 77, Troublemakers och Sveriges förmodligen bästa rockscen har bjudit på en energiboost av högsta klass.

Jag har en känsla av att jag kommer att somna och vakna igen med det där leendet fastklistrat i ansiktet. Denna underbart stökiga, slamrande, larmande och välspelade punkenergispelning var ett lyckopiller. Publik framför scen, på scen, vatten över publiken, öl över publiken, vatten i pedalboarden, på gitarrerna, på trummorna, flaskor som rullar, lyckliga människor som stökar runt och mosh pit. Precis så lagom kaotiskt som det ska vara en sådan här kväll.

Innan jag somnar skrattar jag för mig själv åt bilden av hur Systrarna Grimh försöker att fösa tillbaka scenen till sitt rätta läge igen, för har inte scenen flyttat på sig denna kväll då lär det krävas dynamit för att flytta på den.

Punken fick jag kontakt med någonting på mitten av -80 talet och den tog mig med storm. Rakheten, enkelheten och ärligheten i 3 ackord träffade mitt innersta. Var jag ”punkare”, Tja, eller nja, njae, jag vet inte… Punken var bland den första musiken jag träffade på som bar på ett politiskt budskap. Som vågade ha en åsikt och stå för den, rätt eller fel. Många av åsikterna tog jag till mig och många av dem bär jag med mig än idag. Är jag ”punkare”? Tja, eller nja, njae…. Men det är inte det viktiga för mig vad jag är. Jag vet vad jag tror på, vad jag tycker är rätt eller fel. Ibland tror jag rätt, ibland tror jag fel……

Och som sångaren i Charta 77,  Per Granberg,  säger: -Vi finns här än….

Det ger hopp, att det finns de som trots medieskvalet står upp för sina åsikter. De som står emot, som drar gränser för rätt och fel. Att det finns de som fortfarande vill och orkar försöka påverka. Under veckodagarna går de tillbaka till sitt kontor, sin verkstad eller till den vårdinrätting de jobbar på, för att nästa helg återuppstå, om och om igen.

Under kvällen råkar jag överhöra några konversationer. Gamla punkare som med tydlighet manifesterar att de var med från början. Den yngre generationen får klart och tydligt höra att de knappt var födda då när de gamla i gamet var med. Det var mer allvar då, mer på riktigt, mer äkta, i alla fall om man ska tro de som berättar om det, de som minns den gamla goda tiden.

Jag tycker att det känns som ett klassiskt uttryck för äldre att ifrågasätta yngre.

Själv tittar jag på de unga och ser hopp

Hopp om en framtid, om en möjlighet till förändring, hopp om vilja.

Denna kväll när jag står där jämte min 17 åriga son och ser leendet på hans läppar, ett leende vackert som punk, minns jag att en av de saker som punken lärde mig var att vår protest ofta handlade om just vuxnas sätt att se ner på och ifrågasätta oss unga.

Jag inser att jag under många år glömt bort just det

Jag ser det i hans leende

Ett leende vackert som punk

På Sveriges bästa rockscen

Kajskjulet 20140228

5 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Om idoler

2 mars, 2014 § 1 kommentar

DSCF1031-Redigera

Idol är kanske inte det första jag tar upp när vi diskuterar musik. Sanning att säga så tycker jag att det är en ganska ointressant företeelse, det är inte på det sättet man ska lyfta fram nya talanger. Men det är svårt att inte ta del av det även om jag är intresserad eller ej, trots att jag inte följer programmet gör mediahypen att jag blir uppdaterad vare sig jag vill eller inte.

Och visst har jag blivit berörd av den där fantastiska rösten. Och även jag tilltalas liksom många andra, kanske framförallt i den kvinnliga delen av publiken, av ett farligt yttre. Det vilda och samtidigt sårbara, det otämjda som lockar till att tämjas. En klassisk rockstjärneattityd.

En av de saker som slår mig denna fredagskväll, när Jay Smith går upp på Kajskjulets scen, är just det. Hur ljuset tänds i ögonen på en stor del av den kvinnliga delen i publiken. Som ett One Direction för vuxna. Om det är idolstatusen, Jay Smiths utstrålning eller det vilda och sårbara som ligger som en aura runt honom är svårt att säga. Men det finns där, ljuset, i ögonen.

En annan sak som slår mig är att tvproduktionerna aldrig kom i närheten av att göra vare sig hans fantastiska röst eller hans enorma musikalitet rättvisa.

Känslan jag får är att han är låten, han är texten, han är ackorden och riffen, han är den enskilda strängen på gitarren, den enskilda tonarten som manas fram ur strupen. Det ger gåshud över hela min kropp.

Innan Jay Smith äntrar scenen har Oliver Reid från Halmstadgruppen Screamleaf gått på. Han gör en akustisk och avskalad spelning med stor passion. Inte samma musikalitet som Jay, inte än, men helt klart på rätt väg. Och vem skulle väl kunna mäta sig fullt ut med den musikalitet som Jay Smith visar upp?

Olivers spelning bygger på känsla, dynamik, inlevelse  och vilja. För mig blir det kvällens behållning.

Det ger mig hopp.

Hopp om att idoler kan födas i en värld utanför tvrutan.

Py Bäckman och Janne Bark

30 januari, 2014 § Lämna en kommentar

Från Kajskjulet, 25/1

Mellan Neil Young och Leonard Cohen

27 januari, 2014 § 2 kommentarer

DSCF0759-Redigera

Min frus varma fotsulor mot mina kalla fötters översida, hennes varma mot mina kalla, hennes mjuka mot mina hårda. De lätta sömnryckningarna berättar att hon tar färjan mot sömnens land. Snart ett lätt snusande i nyfunnen sömn. Jag känner mig klar i tankarna och behaglig till mods i den kalla januarinatten.

En behaglig känsla och efterdyning av kvällens konsert på Kajskjulet. Py Bäckman, Janne Bark. Två musiker med lång erfarenhet, enormt kunnande och en underbar känsla i det de gör. Två stora personligheter.

Jag träffar dem någon timme innan showens början, de är avslappnade och uppsluppna på ett skönt sätt, lite otåliga att få komma igång och spela. Det är en ny konstellation för dem, bara de två, de har träffats på många gånger genom åren men aldrig på det här sättet, bara de två i förening. De är förväntansfulla på projektet, den ömsesidiga respekten för varandra lyser mellan dem.

När jag kommer in frågar Janne hur jag vill ha bilderna, hur de ska posera. Så naturligt som möjligt, svarar jag. Jag utgår från att ni har gjort i stort sett alla poser som finns så jag vill bara ha enkla bilder av er, som kommentarer till stämningen 45min innan konsert. Jag förvånas över hur snabbt jag kommer in i gemenskapen i rummet, ganska snart sitter vi och diskuterar matning av små möss och parallellt med det deras tankar och funderingar runt sitt projekt. Framtiden får utvisa vad det blir av det, men en sak är uppenbar, detta är två musiker som trivs med att spela tillsammans och de har dessutom den där speciella förmågan att skapa något magiskt på scen.

När de en timme senare kliver upp på scen finns uppsluppenheten kvar. Visst märks det vid några tillfällen att de inte är helt synkroniserade än, någon text haltar till, någon vers är på väg att hoppas över. Men helheten är så enormt stark, känslan i det de gör så stor och  engagemanget så varmt att det är bara att göra hatten av för dessa personligheter. Py´s röst verkar vara utlånad av någon norrländsk skogsälva, den glittrar som frostdagg en tidig vintermorgon och i tolkningen av Cohens ”Hallelujah” lyfter den till nivåer som är magiska. En av de vackraste tolkningar jag hört av denna låt. Liksom den av Joan Osborne inspelade ”what if god was one of us”, där duetten plötsligt förstärks med Nilla Nielsen, mäktigt. Lite då och då under konserten tar Py upp munspelet, jag blundar och tankarna vandrar iväg till Neil Youngs briljanta hantering av instrumentet. Allt ackompanjerat av Barks fenomenala gitarrspel.

Allt som allt ytterligare en stor kväll på Kajskjulet, som denna kväll är näst intill fullsatt. Publiken bjuds på ett av de där unika tillfällena i livet, ett sådant som sitter kvar i minnet länge. Årets första konsert har lagt ribban högt!

Jag trasslar in mina fötter i min frus igen, känner värmen, känner mjukheten. Bakom mig har min hund krupit ned, hon trycker sin varma rygg mot mina ben, som en alldeles egen, levande värmedyna. Jag stänger av, släcker ned och följer efter min fru till sömnens land.

”F”:et

26 december, 2013 § Lämna en kommentar

Anders F Rönnblom var en i den brokiga skaran av artister jag föll för när jag började intressera mig för musik. Jag var kanske 14 år eller något sådant. Samtidigt som jag fick Black Sabbaths Paranoid från syrrans kille så lånade jag hem några skivor med F-et  ”Vem har satt mina änglar i bur” och ”Krig & Fred”. Stor skillnad mot Sabbath javisst, men F:ets vassa texter och sköna musik fastnade i mig. Han har varit en av de artister som jag följt hela livet och jag tycker att han har blivit bättre och bättre, mer ”punk” med vassare texter som någon recensent uttryckte det.

När han släppte sina samlingar F-biografin och F-Samlingen fick han frågan från en  kvällstidning; ”Vart tog du egentligen vägen…?”. Hans synligaste period var i början av -80-talet. Det självklara svaret blev -Jag har funnits här hela tiden…..

De senaste 10 åren har han varit aktivare än någonsin, både med skivsläpp och turnerande, det är nöjes och kulturbevakningen som helt enkelt tittat åt ett annat håll. Kanske mot mer spektakulära artister som gjort mer väsen av sig.

Att se ”F:et” och hans band live är en stor upplevelse. Skickliga musiker som spelar sina instrument med passion och glädje ger mig alltid rysningar och gåshud. Just den här kvällen på Kajskjulet händer dessutom det där lilla extra, det som lyfter en konsert från bra till en klassiker. Det blir som en elektrisk urladdning där både publik och musiker sprakar.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade konsertAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: