Filar och pysslar

30 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Efter alla dessa år börjar sakta min hemsida ta form! Jag har velat bygga om min sida länge, men inte riktigt hittat hur jag vill ha den. Grunddragen har varit klara,  jag har hela tiden haft klart för mig hur sidan ska vara, men inte hur den skulle se ut, men nu har det börjat trilla på plats!   Än så länge ser det ut så här: reitmaier.se  Gå gärna in och kika, jag återkommer med mer info när de andra sakerna börjar komma på plats!

Punk´s not dead…..

11 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Kajskjulet 20140228

5 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Bra dagar

4 februari, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF0834-Redigera

DSCF0071-Redigera

Man skapar sina bra dagar. Det är viktigt, det är de som blir andningshålen i tillvaron. Andningshålen och energin.

En vanlig lördag, en av de där gråa vinterdagarna, januari har precis gått över i februari. Snön har fallit men vi kan ana mildväder i luften. Vi får nog stå ut med den milda vintern ett tag till, än så länge långt till sommar.

Vi sitter på Skånskan, Mikael och jag. Bälgar i oss kaffe, pratar bilder, funderingar och ideér. Det är trångt, nästan för trångt, precis som det brukar vara på Skånskan. Men mackan och cappucinon smakar bra. Värmer kropp och själ, liksom samtalet värmer. Att få sitta och filosofera fritt runt bilder och livet i allmänhet är en skön känsla. Det är ett tag sedan vi satt och fikade sist, men samtalet flyter på som det vore igår.

Vi vandrar ut i snöblasket, till Hallands Konstmuseum för att se en utställning med Hiroshi Hamaya. Det är utsnitt ur hårda liv i ett japanskt vinterlandskap. Hårda bilder på flera sätt. Innehållsmässigt berättar bilderna brottstycken ur hårda liv och stilen på bilderna är hård, som för att förstärka känslan i dem. En skön grafisk form gör dem intressanta och vackra.

Jag fascineras av att bilder kan ta mig med till andra sidan världen och bakåt i tiden. Berättelser om livet människor levde där och då, för femti år sedan. Få mig att förstå, beröra mig, väcka empati och nyfikenhet för de människorna som är på bilderna. Det är som att resa och se andra kulturer. Det är bra, det är ett sätt att föra människor närmre varandra.

Livet som människor levde då var hårt, hårt både på ett fysiskt och psykiskt plan. Fysiskt hårt för att slita ihop till den dagliga brödfödan och psykiskt sett en hel del oro och ångest. Att bli sjuk eller oförmögen att arbeta kunde i värsta fall bli en dödsdom.

Utvecklingen under de senaste åren har i många fall gjort arbetet mindre slitsamt fysiskt sett, men trots alla hjälpmedel så lever vi idag under lika stor, om inte större press och stress. En del av stressen är skapad, en del påtvingad, våra liv är hårdare än vad de behöver vara. I samhället finns människor som lever på gränserna nu som då, människor som kämpar för att varje dag kunna sätta mat på bordet, kämpar för att överleva. De där människorna ingen vill se.

I mina ögon är det inte utveckling att människor i ett samhälle ska fara illa. Oavsett varifrån de kommer eller vad som fört dem till den plats där de är i dag. Inte utveckling utan avveckling.

På museet träffar vi Magnus, en annan god vän jag gärna pratar bilder, fotografering och om livet med. Trots att Mikael och Magnus inte har träffat varandra tidigare blir samtalen otvungna och intressanta. Vi avslutar utställningen och fortsätter vårt samtal över en kopp kaffe. För mig är det personligt att diskutera bilder, kräver förtroende.

Som att ta en bild, komma nära i sina bilder, hitta förtroende.

Samtidigt som den nyfallna snön ute får en ordentlig törn av mildvädret och den vinter vi trodde till sist skulle komma föses tillbaka, känner jag att förtroendet infinner sig.

Vi sitter där en lång stund, för trådarna vidare, lyssnar, nickar instämmande, hittar nya trådar.

Jag går tillbaka till bilen med lätta steg trots att jag är medveten om att parkeringstiden gått ut för länge sedan. Inte ens en p-bot skulle kunna sänka humöret en sådan här dag. Till min glädje är framrutan tom, ingen bot.

Py Bäckman och Janne Bark

30 januari, 2014 § Lämna en kommentar

Från Kajskjulet, 25/1

Halmstad för alla

15 januari, 2014 § Lämna en kommentar

En regnig lördag någonstans mellan början och mitten av januari. Den blöta och varma vintern har kopplat ett grepp över västra Sverige.

Efterdyningarna av Kärrtorpsmanifestationen har nått till Halmstad.

På Stora Torget anordnas en manifestation mot de rasistiska och intoleranta vågor som svept över ett förundrat och paralyserat land. Dags att ta ställning, tala om att nu är det nog, säga stopp.

Regnet till trots samlas upp till 500 personer, gamla som unga. Det är bra, bra att visa att vi är många, vi är i majoritet, vi som väljer att säg nog nu! Kanske kan en manifestation ändra något, kanske inte, men jag tror att det är viktigt att visa att vi finns, vi är fler än de tror. Även om vi inte hörs och syns lika mycket i sociala medier, även om vi inte framkallar samma headlines i pressen.

Och det är viktigt för dig själv, viktig att visa, att säga nog nu, jag har tagit ställning. För dig själv och för dina barn. Att kunna säga -Jag var en av dem som stod emot!

Någon talar om att visa sin avsky för rasism och intolerans. Avsky, hat, starka ord. Samma ord som rasism och intolerans bygger på. Men om vi tänker som de och känner som de blir vi inte då som de, fast tvärtom? Vi kan välja, istället för att bli som de, kan vi bli något bättre. Vi kan låta medmänsklighet och empati bli våra vapen istället för hat och avsky. Vi kan börja i det lilla, bry oss om alla som finns i vår närhet. Vår familj, våra grannar, de som bor i samma by. Börja på det enklaste sätt, säga hej, fråga hur det är och faktiskt vara intresserade av svaret. Inte nyfikna utan intresserade, intresserade av människan vi har framför oss, vilka vägar han eller hon vandrat för att komma just dit där hon är. Se människan bakom fasaden. Människan som är samma som jag oavsett härkomst, sexuell läggning eller kön.

Jag är på manifestationen med en vän, Balaz. Han har känt främlingsfientligheten, genom sitt namn och sitt utseende. Han har hört det i samtal med människor, fått frågan var han kommer ifrån, sett misstankarna i folks ögon.

Jag har också stött på det sedan jag tog vårt släktnamn som efternamn. Reitmaier, jaså är du tysk? Nej, det är jag inte, tror jag i alla fall. Kanske tjeck då, morfars far kom hit från tjeckien någon gång på 1900 talets början. För att arbeta, för att bygga ett bättre liv. De var kända för att kunna jobba hårt, tjeckerna. Tillsammans med en massa andra nationaliteter byggde de upp samhället jag bor i.

Och  de byggde Sverige, med svett blod och tårar.

Kontakt

11 januari, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF0313-Redigera

Den här bilden gillar jag. Kontakten, närheten och känslan av samhörighet, vi två mot världen. Du och jag och de äventyr vi kommer ut på tillsammans. Jag tror att det här är bland det viktigaste när man har en hund, att få kontakt, djup kontakt. Att höra ihop. Du och jag.

Jag har alltid levt på det i min egen träning, att få kontakt, att få hunden eller valpen att tycka om att vara med mig, skapa förtroende och tillit. Det är en förmåga jag har, som jag övat upp under många år. Jag tror att en del av hemligheten är att jag älskar känslan av den här kontakten, när hundens ögon börjar glittra och säger du och jag, gubbe, du och jag.

Grymt viktiga saker, viktigare än dressyrmoment, övningar och apporteringar.

Under de åren jag var aktiv som SBK lärare hade jag förmånen att delta i ett antal fördjupningskurser och seminarier. Ofta handlade de om aggressivitet, dominans och rädslor. De där stora och svåra sakerna som är lite svårhanterliga och ställer krav på vår förmåga att läsa och förstå hund.

Vid en förberedelse inför ett seminarium om s k problemhundar samtalade Ingrid Tapper och jag. Plötsligt säger jag: -Det anordnas kurser om aggressioner, dominans, rädslor och problembeteenden, men det är ju egentligen ganska ovanliga beteenden. Beteenden som visserligen ställer till med väldigt mycket när vi väl stöter på dem, men det är relativt sällsynta och mängden kurser och vidareutbildningar står inte i proportion till hur frekvent problemen är. Tänk om man vände på det och anordnade en kurs om hur man gosar och myser med sin hud, hur man kommer hunden närmre, hur man blir du och jag.

Jag minns att Ingrid blev tyst, kanske hörde hon inte vad jag sa, kanske förstod hon inte eller så kanske hon helt enkelt inte höll med tänkte jag och fortsatte med förberedelserna vi höll på med.

-Vilken jävla bra idé sa hon efter en lång stund. Det är ingen som ens tänkt på det.

Det blev aldrig mer än en tanke den gången, men jag håller fortfarande fast vid att jag tror att det är det viktigaste man kan lära sin hund.

Du och jag, du och jag

Halmstad för alla hade en manifestation på Stora Torg på lördagen. En hel del folk där, fan så skönt att se att de vanliga människorna i Sverige ställer sig upp och säger -Nej, det räcker nu.

Denna regniga  vinter kanske vi får vårt hopp för människorna tillbaka.

Mer om det senare

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade galleryAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: