Nytt på hemsidan

1 april, 2014 § Lämna en kommentar

Hemsidan reitmaier.se fortsätter att trilla på plats, nytt på sidan: Dagbok

 

Gå gärna in och följ den sidan med

Annonser

Från Pappa

30 mars, 2014 § 3 kommentarer

DSCF1486-Redigera

Releasefest för Per Granbergs soloplatta ”Det bor en cirkus i mitt huvud”. En av de bästa svenska skivorna jag hört på länge. Och en underbart vacker releasefest, musik när den är som bäst! Känslan av närhet finns i varje strof, varje accord, varje tangentslag och i varje rytm. Närheten av musikerna och framförallt Per själv.

En av låtarna, ”Mn son” klättrar direkt upp på listan med de fem låtarna som berör mig mest. En låt om att vara pappa och den omätbara stolthet och kärlek man känner för sina barn.

Ute i foajén satt det anslagstavlor där pappor fick skriva en lapp till sina barn. En oerhört god idé, varför inte göra så på fler platser?

Sedan samma sak för alla mammor.

Kanske kan vi överösa världen med kärlek till sist, det bästa vapnet mot all ondska och allt hat som frodas runt omkring oss! Låt oss dränka mörkret!

Och glöm aldrig det Jennifer, Samuel, Lisa och Lucas: jag älskar er och är så oerhört stolt över er!

Punk´s not dead…..

11 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Energiboost a la punk

6 mars, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF1257-Redigera

Det är svårt att inte ha ett leende på läpparna när vi åker hemåt i natten, min grabb och jag.

Charta 77, Troublemakers och Sveriges förmodligen bästa rockscen har bjudit på en energiboost av högsta klass.

Jag har en känsla av att jag kommer att somna och vakna igen med det där leendet fastklistrat i ansiktet. Denna underbart stökiga, slamrande, larmande och välspelade punkenergispelning var ett lyckopiller. Publik framför scen, på scen, vatten över publiken, öl över publiken, vatten i pedalboarden, på gitarrerna, på trummorna, flaskor som rullar, lyckliga människor som stökar runt och mosh pit. Precis så lagom kaotiskt som det ska vara en sådan här kväll.

Innan jag somnar skrattar jag för mig själv åt bilden av hur Systrarna Grimh försöker att fösa tillbaka scenen till sitt rätta läge igen, för har inte scenen flyttat på sig denna kväll då lär det krävas dynamit för att flytta på den.

Punken fick jag kontakt med någonting på mitten av -80 talet och den tog mig med storm. Rakheten, enkelheten och ärligheten i 3 ackord träffade mitt innersta. Var jag ”punkare”, Tja, eller nja, njae, jag vet inte… Punken var bland den första musiken jag träffade på som bar på ett politiskt budskap. Som vågade ha en åsikt och stå för den, rätt eller fel. Många av åsikterna tog jag till mig och många av dem bär jag med mig än idag. Är jag ”punkare”? Tja, eller nja, njae…. Men det är inte det viktiga för mig vad jag är. Jag vet vad jag tror på, vad jag tycker är rätt eller fel. Ibland tror jag rätt, ibland tror jag fel……

Och som sångaren i Charta 77,  Per Granberg,  säger: -Vi finns här än….

Det ger hopp, att det finns de som trots medieskvalet står upp för sina åsikter. De som står emot, som drar gränser för rätt och fel. Att det finns de som fortfarande vill och orkar försöka påverka. Under veckodagarna går de tillbaka till sitt kontor, sin verkstad eller till den vårdinrätting de jobbar på, för att nästa helg återuppstå, om och om igen.

Under kvällen råkar jag överhöra några konversationer. Gamla punkare som med tydlighet manifesterar att de var med från början. Den yngre generationen får klart och tydligt höra att de knappt var födda då när de gamla i gamet var med. Det var mer allvar då, mer på riktigt, mer äkta, i alla fall om man ska tro de som berättar om det, de som minns den gamla goda tiden.

Jag tycker att det känns som ett klassiskt uttryck för äldre att ifrågasätta yngre.

Själv tittar jag på de unga och ser hopp

Hopp om en framtid, om en möjlighet till förändring, hopp om vilja.

Denna kväll när jag står där jämte min 17 åriga son och ser leendet på hans läppar, ett leende vackert som punk, minns jag att en av de saker som punken lärde mig var att vår protest ofta handlade om just vuxnas sätt att se ner på och ifrågasätta oss unga.

Jag inser att jag under många år glömt bort just det

Jag ser det i hans leende

Ett leende vackert som punk

På Sveriges bästa rockscen

Kajskjulet 20140228

5 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Om idoler

2 mars, 2014 § 1 kommentar

DSCF1031-Redigera

Idol är kanske inte det första jag tar upp när vi diskuterar musik. Sanning att säga så tycker jag att det är en ganska ointressant företeelse, det är inte på det sättet man ska lyfta fram nya talanger. Men det är svårt att inte ta del av det även om jag är intresserad eller ej, trots att jag inte följer programmet gör mediahypen att jag blir uppdaterad vare sig jag vill eller inte.

Och visst har jag blivit berörd av den där fantastiska rösten. Och även jag tilltalas liksom många andra, kanske framförallt i den kvinnliga delen av publiken, av ett farligt yttre. Det vilda och samtidigt sårbara, det otämjda som lockar till att tämjas. En klassisk rockstjärneattityd.

En av de saker som slår mig denna fredagskväll, när Jay Smith går upp på Kajskjulets scen, är just det. Hur ljuset tänds i ögonen på en stor del av den kvinnliga delen i publiken. Som ett One Direction för vuxna. Om det är idolstatusen, Jay Smiths utstrålning eller det vilda och sårbara som ligger som en aura runt honom är svårt att säga. Men det finns där, ljuset, i ögonen.

En annan sak som slår mig är att tvproduktionerna aldrig kom i närheten av att göra vare sig hans fantastiska röst eller hans enorma musikalitet rättvisa.

Känslan jag får är att han är låten, han är texten, han är ackorden och riffen, han är den enskilda strängen på gitarren, den enskilda tonarten som manas fram ur strupen. Det ger gåshud över hela min kropp.

Innan Jay Smith äntrar scenen har Oliver Reid från Halmstadgruppen Screamleaf gått på. Han gör en akustisk och avskalad spelning med stor passion. Inte samma musikalitet som Jay, inte än, men helt klart på rätt väg. Och vem skulle väl kunna mäta sig fullt ut med den musikalitet som Jay Smith visar upp?

Olivers spelning bygger på känsla, dynamik, inlevelse  och vilja. För mig blir det kvällens behållning.

Det ger mig hopp.

Hopp om att idoler kan födas i en värld utanför tvrutan.

I skidbacken

20 februari, 2014 § Lämna en kommentar

Sista snön i backen, vintern kryper undan, dags för ett sista åk. Ett sista åk innan hemfärden och varm oboy.

Sedan mot vår

Och sommar

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade fujifilm x100sAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: