Från Pappa

30 mars, 2014 § 3 kommentarer

DSCF1486-Redigera

Releasefest för Per Granbergs soloplatta ”Det bor en cirkus i mitt huvud”. En av de bästa svenska skivorna jag hört på länge. Och en underbart vacker releasefest, musik när den är som bäst! Känslan av närhet finns i varje strof, varje accord, varje tangentslag och i varje rytm. Närheten av musikerna och framförallt Per själv.

En av låtarna, ”Mn son” klättrar direkt upp på listan med de fem låtarna som berör mig mest. En låt om att vara pappa och den omätbara stolthet och kärlek man känner för sina barn.

Ute i foajén satt det anslagstavlor där pappor fick skriva en lapp till sina barn. En oerhört god idé, varför inte göra så på fler platser?

Sedan samma sak för alla mammor.

Kanske kan vi överösa världen med kärlek till sist, det bästa vapnet mot all ondska och allt hat som frodas runt omkring oss! Låt oss dränka mörkret!

Och glöm aldrig det Jennifer, Samuel, Lisa och Lucas: jag älskar er och är så oerhört stolt över er!

Annonser

Molngubbar

21 mars, 2014 § 1 kommentar

_DSF7607-Redigera

Att lägga sig i gräset och drömma. Låta vårens första varma vind smeka kinden. Titta på molngubbarna, se genom barnets ögon, drömma barnets drömmar om sommar.

20 år

23 februari, 2014 § 5 kommentarer

_MG_2151-Redigera-Redigera

Om jag bara kunde minnas, var det höst eller vår?

Om jag bara kunde minnas

20 år är en lång tid och det hinner hända mycket i en människas liv

Jag hann med min barndom, minns inte särskilt mycket av de första åren. Har sett en bild när jag åker bobbycar med farsan i vardagsrummet. Han ser glad ut, jag med. Någon bild med morsan som kan vara ett minne, en djurpark någonstans.

Jag hann börja lekis, ta mig igenom låg och mellanstadiet och börja högstadiet. Jag hann gå igenom ungdomens identitetssökande. Rastlösa kvällar, först på Oskarströms och sedan Halmstads gator. Jag hann med den första fyllan. Jag hann bli vild och lugn igen.

Jag hann få min första kyss och jag hann ligga med en tjej för första gången efter lång tids trånande. Inget rulla runt bland mjuka kuddar som på film, mer fumligt, valhänt och trevande.

Jag hann göra lumpen, men det vetefan om det gjorde mig till man.

Jag hann skaffa min första hund, vilket med tiden skulle föra mig längs stigar jag aldrig kunnat ana.

20 år är en lång tid, det hinner hända mycket…

Men om jag bara kunde minnas…

Vi träffades av en slump, en av de där omständigheterna där allt stämde just där, just då. Ett modigt beslut av en blyg man, ett telefonsamtal, en utsträckt hand, en chansning.

Vi stod där vid Toftasjön, min blivande fru och jag. Minnet av hennes leende finns kvar, hon ler inte lika ofta nuförtiden, men när hon gör det blir jag varm i hjärtat. Ibland kan jag blunda och se det framför mig, det där leendet. Leendet, sjön och hennes lägenhet på Vallås. Tv:n som bara hade en färg, gul. Vi satt och tittade på Dokument utifrån,  alla såg ut som de drabbats av akut gulsot.

Mitt mod var förbrukat efter telefonsamtalet, hon frågade om jag var blyg, vi kysstes för första gången. Kysstes till Dokument Utifrån, där alla hade gula ansikten

Nej, vi har inte levt ett liv på rosa moln. Det har funnits tillfällen när jag tänkt nu går jag min väg och det har funnits tillfällen när hon har tänkt att nu går hon sin väg.

Jag förstår henne, jag är ingen lätt människa att leva med. Men jag är jag

20 år är lång tid

Många dagars kamp för att sakta växa samman. Tider med hårda ord och tårar, som en prövning på om vi verkligen ska växa samman. Men också dagar med kärlek och förståelse, de där dagarna som blir som klister mellan två människor.

Dagarna som får kärlek och förståelse att bli djupare för varje år

Här står vi nu, vi och vår familj. Vi har tagit oss igenom de prövningar som ligger bakom oss och vi blickar framåt mot de som ligger framför oss, det finns alltid prövningar framför oss. Vi ska nog klara de med.

Det är alla hjärtans dag och jag kan inte minnas…

Om jag bara kunde minnas

Var det en vår eller höstdag som vi stod där vid Toftasjön, den dagen jag förälskade mig i min fru, den dagen mitt hjärta och min själ fann värme i hennes leende

Om jag bara kunde minnas

I skidbacken

20 februari, 2014 § Lämna en kommentar

Sista snön i backen, vintern kryper undan, dags för ett sista åk. Ett sista åk innan hemfärden och varm oboy.

Sedan mot vår

Och sommar

And we sang the outdoor song

18 januari, 2014 § Lämna en kommentar

for snowy weather……

DSCF0477-Redigera

 

Halmstad för alla

15 januari, 2014 § Lämna en kommentar

En regnig lördag någonstans mellan början och mitten av januari. Den blöta och varma vintern har kopplat ett grepp över västra Sverige.

Efterdyningarna av Kärrtorpsmanifestationen har nått till Halmstad.

På Stora Torget anordnas en manifestation mot de rasistiska och intoleranta vågor som svept över ett förundrat och paralyserat land. Dags att ta ställning, tala om att nu är det nog, säga stopp.

Regnet till trots samlas upp till 500 personer, gamla som unga. Det är bra, bra att visa att vi är många, vi är i majoritet, vi som väljer att säg nog nu! Kanske kan en manifestation ändra något, kanske inte, men jag tror att det är viktigt att visa att vi finns, vi är fler än de tror. Även om vi inte hörs och syns lika mycket i sociala medier, även om vi inte framkallar samma headlines i pressen.

Och det är viktigt för dig själv, viktig att visa, att säga nog nu, jag har tagit ställning. För dig själv och för dina barn. Att kunna säga -Jag var en av dem som stod emot!

Någon talar om att visa sin avsky för rasism och intolerans. Avsky, hat, starka ord. Samma ord som rasism och intolerans bygger på. Men om vi tänker som de och känner som de blir vi inte då som de, fast tvärtom? Vi kan välja, istället för att bli som de, kan vi bli något bättre. Vi kan låta medmänsklighet och empati bli våra vapen istället för hat och avsky. Vi kan börja i det lilla, bry oss om alla som finns i vår närhet. Vår familj, våra grannar, de som bor i samma by. Börja på det enklaste sätt, säga hej, fråga hur det är och faktiskt vara intresserade av svaret. Inte nyfikna utan intresserade, intresserade av människan vi har framför oss, vilka vägar han eller hon vandrat för att komma just dit där hon är. Se människan bakom fasaden. Människan som är samma som jag oavsett härkomst, sexuell läggning eller kön.

Jag är på manifestationen med en vän, Balaz. Han har känt främlingsfientligheten, genom sitt namn och sitt utseende. Han har hört det i samtal med människor, fått frågan var han kommer ifrån, sett misstankarna i folks ögon.

Jag har också stött på det sedan jag tog vårt släktnamn som efternamn. Reitmaier, jaså är du tysk? Nej, det är jag inte, tror jag i alla fall. Kanske tjeck då, morfars far kom hit från tjeckien någon gång på 1900 talets början. För att arbeta, för att bygga ett bättre liv. De var kända för att kunna jobba hårt, tjeckerna. Tillsammans med en massa andra nationaliteter byggde de upp samhället jag bor i.

Och  de byggde Sverige, med svett blod och tårar.

En nyårsafton

5 januari, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF0440-Redigera-2

Det är nästan 30 år sedan vi firade nyår ihop senast, Lelle och jag. 30 år och en otalig massa mil, han i sina skor, jag i mina. Då för 30 år sedan hamnade vi i en bygdegård ute på på någon mörk plats. Vi hade skaffat hemkört båda två, det blev en helkväll därute.

Denna gången är vi hemma hos oss, inget hemkört men väl några goda pilsner. Festligheterna är lugnare och kretsar mer runt maten och sällskapet. Det händer mycket på 30 år, man utvecklas, förändras och formas. Svårt att inte göra det på livets oförutsägbara resa. Inte kunde man då, en nyårsafton på -80 talet föreställa sig att vi skulle sitta här så långt senare och fira tillsammans igen, sitta ned och snacka som om de 30 åren aldrig gått. En av livets alla märkliga turer.

Tiden och livet hör ihop, de flödar var för sig, men ändå sida vid sida. Var och en på sitt sätt omöjliga att påverka. Jag märker det på mig själv och min fru och på barnen. En dag börjar de skolan, nästa flyttar de hemifrån, startar upp sitt eget liv.

Och jag märker det på våra djur. Tiden går och en av de tunga sakerna med hundar och katter är att deras liv är så oerhört mycket kortare än vårt eget. 10, 11, kanske 12 år eller mer, men de tar ändå slut, till sist stå man där vid vägs ände.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade barnAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: