Punk´s not dead…..

11 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Energiboost a la punk

6 mars, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF1257-Redigera

Det är svårt att inte ha ett leende på läpparna när vi åker hemåt i natten, min grabb och jag.

Charta 77, Troublemakers och Sveriges förmodligen bästa rockscen har bjudit på en energiboost av högsta klass.

Jag har en känsla av att jag kommer att somna och vakna igen med det där leendet fastklistrat i ansiktet. Denna underbart stökiga, slamrande, larmande och välspelade punkenergispelning var ett lyckopiller. Publik framför scen, på scen, vatten över publiken, öl över publiken, vatten i pedalboarden, på gitarrerna, på trummorna, flaskor som rullar, lyckliga människor som stökar runt och mosh pit. Precis så lagom kaotiskt som det ska vara en sådan här kväll.

Innan jag somnar skrattar jag för mig själv åt bilden av hur Systrarna Grimh försöker att fösa tillbaka scenen till sitt rätta läge igen, för har inte scenen flyttat på sig denna kväll då lär det krävas dynamit för att flytta på den.

Punken fick jag kontakt med någonting på mitten av -80 talet och den tog mig med storm. Rakheten, enkelheten och ärligheten i 3 ackord träffade mitt innersta. Var jag ”punkare”, Tja, eller nja, njae, jag vet inte… Punken var bland den första musiken jag träffade på som bar på ett politiskt budskap. Som vågade ha en åsikt och stå för den, rätt eller fel. Många av åsikterna tog jag till mig och många av dem bär jag med mig än idag. Är jag ”punkare”? Tja, eller nja, njae…. Men det är inte det viktiga för mig vad jag är. Jag vet vad jag tror på, vad jag tycker är rätt eller fel. Ibland tror jag rätt, ibland tror jag fel……

Och som sångaren i Charta 77,  Per Granberg,  säger: -Vi finns här än….

Det ger hopp, att det finns de som trots medieskvalet står upp för sina åsikter. De som står emot, som drar gränser för rätt och fel. Att det finns de som fortfarande vill och orkar försöka påverka. Under veckodagarna går de tillbaka till sitt kontor, sin verkstad eller till den vårdinrätting de jobbar på, för att nästa helg återuppstå, om och om igen.

Under kvällen råkar jag överhöra några konversationer. Gamla punkare som med tydlighet manifesterar att de var med från början. Den yngre generationen får klart och tydligt höra att de knappt var födda då när de gamla i gamet var med. Det var mer allvar då, mer på riktigt, mer äkta, i alla fall om man ska tro de som berättar om det, de som minns den gamla goda tiden.

Jag tycker att det känns som ett klassiskt uttryck för äldre att ifrågasätta yngre.

Själv tittar jag på de unga och ser hopp

Hopp om en framtid, om en möjlighet till förändring, hopp om vilja.

Denna kväll när jag står där jämte min 17 åriga son och ser leendet på hans läppar, ett leende vackert som punk, minns jag att en av de saker som punken lärde mig var att vår protest ofta handlade om just vuxnas sätt att se ner på och ifrågasätta oss unga.

Jag inser att jag under många år glömt bort just det

Jag ser det i hans leende

Ett leende vackert som punk

På Sveriges bästa rockscen

Kajskjulet 20140228

5 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Om idoler

2 mars, 2014 § 1 kommentar

DSCF1031-Redigera

Idol är kanske inte det första jag tar upp när vi diskuterar musik. Sanning att säga så tycker jag att det är en ganska ointressant företeelse, det är inte på det sättet man ska lyfta fram nya talanger. Men det är svårt att inte ta del av det även om jag är intresserad eller ej, trots att jag inte följer programmet gör mediahypen att jag blir uppdaterad vare sig jag vill eller inte.

Och visst har jag blivit berörd av den där fantastiska rösten. Och även jag tilltalas liksom många andra, kanske framförallt i den kvinnliga delen av publiken, av ett farligt yttre. Det vilda och samtidigt sårbara, det otämjda som lockar till att tämjas. En klassisk rockstjärneattityd.

En av de saker som slår mig denna fredagskväll, när Jay Smith går upp på Kajskjulets scen, är just det. Hur ljuset tänds i ögonen på en stor del av den kvinnliga delen i publiken. Som ett One Direction för vuxna. Om det är idolstatusen, Jay Smiths utstrålning eller det vilda och sårbara som ligger som en aura runt honom är svårt att säga. Men det finns där, ljuset, i ögonen.

En annan sak som slår mig är att tvproduktionerna aldrig kom i närheten av att göra vare sig hans fantastiska röst eller hans enorma musikalitet rättvisa.

Känslan jag får är att han är låten, han är texten, han är ackorden och riffen, han är den enskilda strängen på gitarren, den enskilda tonarten som manas fram ur strupen. Det ger gåshud över hela min kropp.

Innan Jay Smith äntrar scenen har Oliver Reid från Halmstadgruppen Screamleaf gått på. Han gör en akustisk och avskalad spelning med stor passion. Inte samma musikalitet som Jay, inte än, men helt klart på rätt väg. Och vem skulle väl kunna mäta sig fullt ut med den musikalitet som Jay Smith visar upp?

Olivers spelning bygger på känsla, dynamik, inlevelse  och vilja. För mig blir det kvällens behållning.

Det ger mig hopp.

Hopp om att idoler kan födas i en värld utanför tvrutan.

Bra dagar

4 februari, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF0834-Redigera

DSCF0071-Redigera

Man skapar sina bra dagar. Det är viktigt, det är de som blir andningshålen i tillvaron. Andningshålen och energin.

En vanlig lördag, en av de där gråa vinterdagarna, januari har precis gått över i februari. Snön har fallit men vi kan ana mildväder i luften. Vi får nog stå ut med den milda vintern ett tag till, än så länge långt till sommar.

Vi sitter på Skånskan, Mikael och jag. Bälgar i oss kaffe, pratar bilder, funderingar och ideér. Det är trångt, nästan för trångt, precis som det brukar vara på Skånskan. Men mackan och cappucinon smakar bra. Värmer kropp och själ, liksom samtalet värmer. Att få sitta och filosofera fritt runt bilder och livet i allmänhet är en skön känsla. Det är ett tag sedan vi satt och fikade sist, men samtalet flyter på som det vore igår.

Vi vandrar ut i snöblasket, till Hallands Konstmuseum för att se en utställning med Hiroshi Hamaya. Det är utsnitt ur hårda liv i ett japanskt vinterlandskap. Hårda bilder på flera sätt. Innehållsmässigt berättar bilderna brottstycken ur hårda liv och stilen på bilderna är hård, som för att förstärka känslan i dem. En skön grafisk form gör dem intressanta och vackra.

Jag fascineras av att bilder kan ta mig med till andra sidan världen och bakåt i tiden. Berättelser om livet människor levde där och då, för femti år sedan. Få mig att förstå, beröra mig, väcka empati och nyfikenhet för de människorna som är på bilderna. Det är som att resa och se andra kulturer. Det är bra, det är ett sätt att föra människor närmre varandra.

Livet som människor levde då var hårt, hårt både på ett fysiskt och psykiskt plan. Fysiskt hårt för att slita ihop till den dagliga brödfödan och psykiskt sett en hel del oro och ångest. Att bli sjuk eller oförmögen att arbeta kunde i värsta fall bli en dödsdom.

Utvecklingen under de senaste åren har i många fall gjort arbetet mindre slitsamt fysiskt sett, men trots alla hjälpmedel så lever vi idag under lika stor, om inte större press och stress. En del av stressen är skapad, en del påtvingad, våra liv är hårdare än vad de behöver vara. I samhället finns människor som lever på gränserna nu som då, människor som kämpar för att varje dag kunna sätta mat på bordet, kämpar för att överleva. De där människorna ingen vill se.

I mina ögon är det inte utveckling att människor i ett samhälle ska fara illa. Oavsett varifrån de kommer eller vad som fört dem till den plats där de är i dag. Inte utveckling utan avveckling.

På museet träffar vi Magnus, en annan god vän jag gärna pratar bilder, fotografering och om livet med. Trots att Mikael och Magnus inte har träffat varandra tidigare blir samtalen otvungna och intressanta. Vi avslutar utställningen och fortsätter vårt samtal över en kopp kaffe. För mig är det personligt att diskutera bilder, kräver förtroende.

Som att ta en bild, komma nära i sina bilder, hitta förtroende.

Samtidigt som den nyfallna snön ute får en ordentlig törn av mildvädret och den vinter vi trodde till sist skulle komma föses tillbaka, känner jag att förtroendet infinner sig.

Vi sitter där en lång stund, för trådarna vidare, lyssnar, nickar instämmande, hittar nya trådar.

Jag går tillbaka till bilen med lätta steg trots att jag är medveten om att parkeringstiden gått ut för länge sedan. Inte ens en p-bot skulle kunna sänka humöret en sådan här dag. Till min glädje är framrutan tom, ingen bot.

Py Bäckman och Janne Bark

30 januari, 2014 § Lämna en kommentar

Från Kajskjulet, 25/1

Mellan Neil Young och Leonard Cohen

27 januari, 2014 § 2 kommentarer

DSCF0759-Redigera

Min frus varma fotsulor mot mina kalla fötters översida, hennes varma mot mina kalla, hennes mjuka mot mina hårda. De lätta sömnryckningarna berättar att hon tar färjan mot sömnens land. Snart ett lätt snusande i nyfunnen sömn. Jag känner mig klar i tankarna och behaglig till mods i den kalla januarinatten.

En behaglig känsla och efterdyning av kvällens konsert på Kajskjulet. Py Bäckman, Janne Bark. Två musiker med lång erfarenhet, enormt kunnande och en underbar känsla i det de gör. Två stora personligheter.

Jag träffar dem någon timme innan showens början, de är avslappnade och uppsluppna på ett skönt sätt, lite otåliga att få komma igång och spela. Det är en ny konstellation för dem, bara de två, de har träffats på många gånger genom åren men aldrig på det här sättet, bara de två i förening. De är förväntansfulla på projektet, den ömsesidiga respekten för varandra lyser mellan dem.

När jag kommer in frågar Janne hur jag vill ha bilderna, hur de ska posera. Så naturligt som möjligt, svarar jag. Jag utgår från att ni har gjort i stort sett alla poser som finns så jag vill bara ha enkla bilder av er, som kommentarer till stämningen 45min innan konsert. Jag förvånas över hur snabbt jag kommer in i gemenskapen i rummet, ganska snart sitter vi och diskuterar matning av små möss och parallellt med det deras tankar och funderingar runt sitt projekt. Framtiden får utvisa vad det blir av det, men en sak är uppenbar, detta är två musiker som trivs med att spela tillsammans och de har dessutom den där speciella förmågan att skapa något magiskt på scen.

När de en timme senare kliver upp på scen finns uppsluppenheten kvar. Visst märks det vid några tillfällen att de inte är helt synkroniserade än, någon text haltar till, någon vers är på väg att hoppas över. Men helheten är så enormt stark, känslan i det de gör så stor och  engagemanget så varmt att det är bara att göra hatten av för dessa personligheter. Py´s röst verkar vara utlånad av någon norrländsk skogsälva, den glittrar som frostdagg en tidig vintermorgon och i tolkningen av Cohens ”Hallelujah” lyfter den till nivåer som är magiska. En av de vackraste tolkningar jag hört av denna låt. Liksom den av Joan Osborne inspelade ”what if god was one of us”, där duetten plötsligt förstärks med Nilla Nielsen, mäktigt. Lite då och då under konserten tar Py upp munspelet, jag blundar och tankarna vandrar iväg till Neil Youngs briljanta hantering av instrumentet. Allt ackompanjerat av Barks fenomenala gitarrspel.

Allt som allt ytterligare en stor kväll på Kajskjulet, som denna kväll är näst intill fullsatt. Publiken bjuds på ett av de där unika tillfällena i livet, ett sådant som sitter kvar i minnet länge. Årets första konsert har lagt ribban högt!

Jag trasslar in mina fötter i min frus igen, känner värmen, känner mjukheten. Bakom mig har min hund krupit ned, hon trycker sin varma rygg mot mina ben, som en alldeles egen, levande värmedyna. Jag stänger av, släcker ned och följer efter min fru till sömnens land.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin halmstadAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: