Punk´s not dead…..

11 mars, 2014 § Lämna en kommentar

Energiboost a la punk

6 mars, 2014 § Lämna en kommentar

DSCF1257-Redigera

Det är svårt att inte ha ett leende på läpparna när vi åker hemåt i natten, min grabb och jag.

Charta 77, Troublemakers och Sveriges förmodligen bästa rockscen har bjudit på en energiboost av högsta klass.

Jag har en känsla av att jag kommer att somna och vakna igen med det där leendet fastklistrat i ansiktet. Denna underbart stökiga, slamrande, larmande och välspelade punkenergispelning var ett lyckopiller. Publik framför scen, på scen, vatten över publiken, öl över publiken, vatten i pedalboarden, på gitarrerna, på trummorna, flaskor som rullar, lyckliga människor som stökar runt och mosh pit. Precis så lagom kaotiskt som det ska vara en sådan här kväll.

Innan jag somnar skrattar jag för mig själv åt bilden av hur Systrarna Grimh försöker att fösa tillbaka scenen till sitt rätta läge igen, för har inte scenen flyttat på sig denna kväll då lär det krävas dynamit för att flytta på den.

Punken fick jag kontakt med någonting på mitten av -80 talet och den tog mig med storm. Rakheten, enkelheten och ärligheten i 3 ackord träffade mitt innersta. Var jag ”punkare”, Tja, eller nja, njae, jag vet inte… Punken var bland den första musiken jag träffade på som bar på ett politiskt budskap. Som vågade ha en åsikt och stå för den, rätt eller fel. Många av åsikterna tog jag till mig och många av dem bär jag med mig än idag. Är jag ”punkare”? Tja, eller nja, njae…. Men det är inte det viktiga för mig vad jag är. Jag vet vad jag tror på, vad jag tycker är rätt eller fel. Ibland tror jag rätt, ibland tror jag fel……

Och som sångaren i Charta 77,  Per Granberg,  säger: -Vi finns här än….

Det ger hopp, att det finns de som trots medieskvalet står upp för sina åsikter. De som står emot, som drar gränser för rätt och fel. Att det finns de som fortfarande vill och orkar försöka påverka. Under veckodagarna går de tillbaka till sitt kontor, sin verkstad eller till den vårdinrätting de jobbar på, för att nästa helg återuppstå, om och om igen.

Under kvällen råkar jag överhöra några konversationer. Gamla punkare som med tydlighet manifesterar att de var med från början. Den yngre generationen får klart och tydligt höra att de knappt var födda då när de gamla i gamet var med. Det var mer allvar då, mer på riktigt, mer äkta, i alla fall om man ska tro de som berättar om det, de som minns den gamla goda tiden.

Jag tycker att det känns som ett klassiskt uttryck för äldre att ifrågasätta yngre.

Själv tittar jag på de unga och ser hopp

Hopp om en framtid, om en möjlighet till förändring, hopp om vilja.

Denna kväll när jag står där jämte min 17 åriga son och ser leendet på hans läppar, ett leende vackert som punk, minns jag att en av de saker som punken lärde mig var att vår protest ofta handlade om just vuxnas sätt att se ner på och ifrågasätta oss unga.

Jag inser att jag under många år glömt bort just det

Jag ser det i hans leende

Ett leende vackert som punk

På Sveriges bästa rockscen

Vår

4 mars, 2013 § 4 kommentarer

_DSF4292-Redigera

eller i alla fall nästan vår, på väg mot våren. Luften lättar lite, mörkret lättar och viker hädan. Livet lättar, luften fylls av liv och energi och vårtecken. Ett säkert vårtecken om något är tidningarnas tablåscoop om var du kan hitta solen och var kylan kommer att stanna i landet. Verkar ha samma effekt som att skrika ut löp om nakenchocker och patetiska scoop om kändisar och ickekändisar. Lämnar en bitter smak i munnen när man tänker på vilka nyheter som borde slås på trumman för, vilken information som borde nå fram till oss, borde få oss att reagera och göra. Göra nåt annat, för att förbättra och rädda vår planet, den enda vi har, vårt hem, allas vårt hem, det enda vi har.

Besökte Nick Brandts utställning On this Earth , a shadow falls. Det var utan tvekan det vackraste jag sett och vid flera tillfällen hade jag tårar i ögonen. Vackra porträtt med ett viktigt, påtagligt och gripande budskap. Det måste vara slut nu, vare sig vårt jordklot, djuren eller människorna tål så mycket mer. Det handlar inte om människa eller djur, det handlar om människa och djur, om du förstör ditt hem går du själv under till sist.

Känslan och stämningen i bilderna var magisk, det går inte att sätta ord på en sådan känsla. Porträtt av individer som kanske inte finns lägre. Individer som om de kunnat tala hade haft en hel del viktigt att säga oss. Nick Brandts kamera ger dem en röst, eller så nära man kan komma, låter dem berätta sin historia. Låt oss hoppas att människan är öppen för att lyssna.

Jag slås av modet som Nick Brandt haft, att ta sig till Afrika med allt vad förberedelser och efterarbetet det kräver, ta hela kostnaden för ett sådant projekt, driva det i så många år och sedan göra sin egen grej av det. Inte falla i fällan att skapa bilder som alla andra utan stå på sig, tro på sin sak. Starkt!

Att se bilder i print är att komma nära, röra vid och se det äkta på något sätt. Jag tycker att en bild allra helst ska ses printad, men det är inte alla som kan ta sig till utställningar och då är en bok nästbästa alternativet, då kan man sitta i lugn och ro och studera bilderna, ta paus och återvända när man vill. Sämsta alternativet är internet, men för den som hittar rätt form så är nätet en del av framtiden för bilder, liksom för så mycket annat.

Som bildskapare påverkas jag åt två håll när jag ser bilder jag tycker om, vare sig det är på nätet, i en bok eller printat på exempelvis en utställning. En del av mig blir inspirerad, finner energi och drar igång processer, längtan efter att skapa. En annan del av mig får lite dåligt självförtroende, sätter upp begränsningar och höga murar. Självklart har man begränsningar, varje människa har sina begränsningar allt efter vilka förutsättningar man har och vilken nivå man utgår ifrån. Jag tror på att utvecklas från den nivån man är på genom att arbeta utifrån det material man har och träna. Jag inser att Afrika med elefanter, lejon och geparder inte ligger i min horisont, i alla fall för tillfället.

Min horisont i söndags låg på stranden, inte första besöket i år, men det hittills varmaste, även om värme inte var det som vårsolen presterade precis. Medan min vän och jag gick och huttrade, drog våra jackor tätt omkring oss och tackade vår lyckliga stjärna för att vi inte glömt mössan i bilen så var de desto mer vårkänslor hos barnen. De slet av sig både skor och sockar för att sedan springa på träspången och i sanden. Vi drog jackorna tätare omkring oss och gick en kort promenad under tiden som barnen härjade. när vi kom tillbaka hade de klätt av sig även jackorna, sprang alltså i sanden i t-shirt, barfota. Två äldre damer förfasade sig över detta och spanade oroligt efter de oansvariga föräldrarna.

Jag hade inte hjärta att säga till barnen att ta på sig, de var så lyckliga där de sprang och jag tror att om de frusit hade de sagt till. De lät som vår, vår på riktigt, tjöt av glädje när de dånade fram i ett moln av sand. Dålig förälder, obetänksam och  oansvarig, ja det kan jag ta ibland. Ibland när hjärtat ställs mot världen låter jag hjärtat vinna, för hjärtat är vackrare och starkare.

När saker händer….

23 juni, 2012 § Lämna en kommentar

Det är underbart när ett litet samhälle lever upp och jag är oerhört imponerad av alla de personer som står bakom upplivningen. Ingen nämnd, ingen glömd brukar det heta, så får nog bli fallet här, det är oerhört många personer bakom det som sker i samhället just nu, dessa personer behövs för framtiden, de är de som lägger grunden till ett levande samhälle!

Jag hade förmånen att få följ några av dem vi några tillfällen i maj-juni månad, medlemmarna i Ton-Åringarna. En sång och dansgrupp som får saker att hända. Fantastiskt roligt att få se och höra dem, både träna och showa, jag njöt verkligen av det. Deras glädje, vilja och engagemang var fantastiskt att uppleva.

De satte ihop en egen tolkning och Oskarströmsvariant av Grease, nog tycker jag att det blev succé. De som missade showen, eller vill se den igen, har chansen den 30:e då de ger en föreställning på Folkets Hus i Oskarström.

Klicka på länken under bilden för att komma till galleriet!

 

BILDER FRÅN GREASE!

17 år…..

28 maj, 2012 § 1 kommentar

17 år är en lång tid men ändå går den så snabbt. Dagarna ligger på rad som i ett pärlband, olika händelser binder ihop dagarna, förvandlar dem till månader som blir till år.

17 år är en lång tid men ändå går det så snabbt. Du var 2 år när du kom in i mitt liv och det är nu 17 år sedan, det har gått så snabbt……

Jag blev pappa över en natt, bara så där, och antagligen alldeles för tidigt……….

Det har inte varit några smärtfria år, en hel del tårar och hårda ord har det blivit, vi har kämpat en hel del, jag för att vara pappa och du för att vara dotter.

Men det har inte varit några smärtsamma år heller, trots alla de stunder vi kastat arga blickar efter varandra så har de ljusa och varma stunderna ändå övervägt…..

Jag har varit pappa och du har varit dotter……

Du har alltid drömt om att vara en prinsessa och i söndags var du det på riktigt, med ett leende som var det varmaste jag sett och ett skratt som porlande försommarregn. En sådan prinsessa som man annars bara hittar i sagorna, vacker och underbar

17 år är en lång tid och den räcker ända från flickrummets rosa matta med barfotafötter till studentbalens röda matta och högklackat

17 år är en lång tid och att följas åt i 17 år skapar speciella känslor och band.

Ord som jag älskar dig blir nästan för enkla, men det är det närmsta jag kommer:

Jag älskar dig min prinsessa!

17 år är en lång tid och jag ser fram emot de nästkommande 17 åren…..

Rock`n Roll

28 april, 2012 § 1 kommentar

Att nå hela vägen fram till toppen kräver mycket. Det krävs självklart träning, men inte bara det. Det krävs en besatthet och en vision.

Något som driver dig framåt, något som får dig att ignorera smärta, strunta i att du är trött, strunta i vad några av de andra säger och lyssna på några. Kämpa för att accellerera när det blir uppförsbacke och anstränga dig ännu mer när det tar emot.

Varje dags lilla träningspass blir en tegelsten som läggs på plats. Varje minsta lilla ansträngning blir en liten del i det hela, men under tiden man lägger den där enstaka stenen, en av väldigt många, är det svårt att hålla fast vid sin vision. Visionen om att bli bäst, att gå ut och göra sitt absolut bästa. Några få lyckas med att härda ut det dagliga slitet för att uppnå sina visioner.

Livet tar underliga vägar, vad som gjorde att Samuel och Rebecca började dansa kommer nästan ingen av dem ihåg i dag och att de började dansa Rock tillsammans var slumpen. Talang och samspel hade de från början, men ingen ska ta ifrån dem det slit de har lagt ner för att uppfylla sin vision, alla de enstaka stenar de lagt dag efter dag, pass efter pass, åtskilliga mil ifrån Rocktävlingarnas glamorösa arenor.

Svett, blod, tårar och smärtor ligger längs vägen.

Men de har det, det där lilla extra som avgör när det tar emot, den där extra glöden som får kroppen att blunda för smärta och låter visionen ta över.

I lördags blev de Nordiska Mästare i Rock´N Roll och jag förstår för första gången uttrycket att ”spricka av stolthet”, för det är det jag gör. Inte bara stolthet över att de vinner, kanske än mer stolthet över att jag vet vilken väg de vandrat och vad de kämpat med på vägen, mörka kvällar, sena bussresor, slit, tragglande, smärtor och sjukdomar. Stolthet över dessa två ungdomar beslutsamhet och målmedvetenhet, deras enorma vilja och glädje över att få dansa tillsammans. De har gjort något oerhört stort tillsammans, något som de kommer att bära med sig i hela sitt liv och jag gläds med dem av hela mitt hjärta!

GRATTIS!

Wicked! Femte och sista akten!

27 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Sista bilderna från denna fantastiska show!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin DansAnders Reitmaier's Fotoblogg.

%d bloggare gillar detta: