Mellan Neil Young och Leonard Cohen

27 januari, 2014 § 2 kommentarer

DSCF0759-Redigera

Min frus varma fotsulor mot mina kalla fötters översida, hennes varma mot mina kalla, hennes mjuka mot mina hårda. De lätta sömnryckningarna berättar att hon tar färjan mot sömnens land. Snart ett lätt snusande i nyfunnen sömn. Jag känner mig klar i tankarna och behaglig till mods i den kalla januarinatten.

En behaglig känsla och efterdyning av kvällens konsert på Kajskjulet. Py Bäckman, Janne Bark. Två musiker med lång erfarenhet, enormt kunnande och en underbar känsla i det de gör. Två stora personligheter.

Jag träffar dem någon timme innan showens början, de är avslappnade och uppsluppna på ett skönt sätt, lite otåliga att få komma igång och spela. Det är en ny konstellation för dem, bara de två, de har träffats på många gånger genom åren men aldrig på det här sättet, bara de två i förening. De är förväntansfulla på projektet, den ömsesidiga respekten för varandra lyser mellan dem.

När jag kommer in frågar Janne hur jag vill ha bilderna, hur de ska posera. Så naturligt som möjligt, svarar jag. Jag utgår från att ni har gjort i stort sett alla poser som finns så jag vill bara ha enkla bilder av er, som kommentarer till stämningen 45min innan konsert. Jag förvånas över hur snabbt jag kommer in i gemenskapen i rummet, ganska snart sitter vi och diskuterar matning av små möss och parallellt med det deras tankar och funderingar runt sitt projekt. Framtiden får utvisa vad det blir av det, men en sak är uppenbar, detta är två musiker som trivs med att spela tillsammans och de har dessutom den där speciella förmågan att skapa något magiskt på scen.

När de en timme senare kliver upp på scen finns uppsluppenheten kvar. Visst märks det vid några tillfällen att de inte är helt synkroniserade än, någon text haltar till, någon vers är på väg att hoppas över. Men helheten är så enormt stark, känslan i det de gör så stor och  engagemanget så varmt att det är bara att göra hatten av för dessa personligheter. Py´s röst verkar vara utlånad av någon norrländsk skogsälva, den glittrar som frostdagg en tidig vintermorgon och i tolkningen av Cohens ”Hallelujah” lyfter den till nivåer som är magiska. En av de vackraste tolkningar jag hört av denna låt. Liksom den av Joan Osborne inspelade ”what if god was one of us”, där duetten plötsligt förstärks med Nilla Nielsen, mäktigt. Lite då och då under konserten tar Py upp munspelet, jag blundar och tankarna vandrar iväg till Neil Youngs briljanta hantering av instrumentet. Allt ackompanjerat av Barks fenomenala gitarrspel.

Allt som allt ytterligare en stor kväll på Kajskjulet, som denna kväll är näst intill fullsatt. Publiken bjuds på ett av de där unika tillfällena i livet, ett sådant som sitter kvar i minnet länge. Årets första konsert har lagt ribban högt!

Jag trasslar in mina fötter i min frus igen, känner värmen, känner mjukheten. Bakom mig har min hund krupit ned, hon trycker sin varma rygg mot mina ben, som en alldeles egen, levande värmedyna. Jag stänger av, släcker ned och följer efter min fru till sömnens land.

Annonser

Taggad: , , , , , , , , , , ,

§ 2 svar till Mellan Neil Young och Leonard Cohen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mellan Neil Young och Leonard CohenAnders Reitmaier's Fotoblogg.

Meta

%d bloggare gillar detta: